Det lilla trollet och hans goda gärning

 Det lilla trollet och hans goda gärning.

Det var en gång ett litet troll som kände sig så ensamt. Var han än gick flydde små djur i rädsla för trollet. De blev rädda när de såg hans stora näsa, som faktiskt såg ut lite som en potatis, och när de såg hans mun så började de skaka. Det var faktiskt inget fel på hans näsa, eller hans stora mun, båda två hade suttit fint på andra små djur, människor eller några andra små magiska varelser, men hans familj hade alltid uppfyllt det som troll var menade att göra: nämligen att skrämmas. Därför vågade ingen fråga vad han hette, om han hade några syskon eller var han var född.

Det lilla trollet, som hette Christer, bestämde sig för att han en gång för alla skulle bevisa att troll var snälla. Christer bestämde sig för att dedicera sitt liv åt att göra en god gärning, vilket han gjorde också, och sedan berätta den för någon, och denna någon är jag.

Jag bestämde mig för att skriva ner några av hans fantastiska äventyr, och det ska jag också, men jag tänkte att ni kanske ville veta lite mer om Christer, innan jag berättar om hans långa vandring.

Christer var den förstfödda av hans mors alla små troll, så ni kan nog inte ana hur besviken hans mor blev när han växte upp och inte hade några som helst anlag för elakhet.

När han såg en liten mus som hade fastnat under en trädrot så hjälpte han den, istället för att sluka den i ett nafs, som hans bröder skulle ha gjort.

När han såg en fågel med ett brutet ben tog han ett par pinnar runt omkring honom, satte dem på fågelns ben, satte på lite mossa och spindelväv som bandage. Han såg sen till att inget kunde skada fågeln och satte sedan varsamt tillbaka den i boet. Han var till och med vegetarian.

Nu var det så att Christer inte vågade säga till sin mor och far att han skulle gå runt i världen och göra gott. Christer visste säkert att hans mor skulle bli fruktansvärt besviken, och att hans far skulle bli alldeles rosenrasande.

Han hade alltid förbjudit Christer att göra saker som kunde förstöra familjens goda, ursäkta mig, elaka, rykte. Därför lämnade det lilla trollet ett brev till sina föräldrar, där stod att han var ledsen att han var tvungen att såra dem så, men han ville vara snäll, och framförallt, få vänner. När Christer hade lämnat brevet så packade han ett knyte med elddon, en varm filt och en stor kastrull med grönsakssoppa.

När han hade packat klart stängde han försiktigt dörren och låste.

Strax efter att han hade stängt dörren kände han sig mycket lättare om hjärtat. Han, Christer, skulle minsann visa sin familj att det gick att vara snäll. När han kom tillbaka skulle han åtminstone ha en vän. Då skulle han inte vara ensam längre!

Plötsligt slog en tanke honom.

Vad skulle han göra?

Han ville ju bevisa att han inte var elak, men hur skulle han göra det?

Plötsligt kom han på något. Han drog sig till minnes en liten sång som han hade fått höra när han var ett litet småtroll.

 Jag vill sjunga en liten sång

Endast nio rader lång,

Men den handlar om en liten lyckodrake,

Han är inte mer än en ynklig krake.

Han är fruktansvärt ledsen,

För han vill ha en vän.

Snart är denna lilla visa slut,

Men kom ihåg,

att draken som är ledsen, bor långt, långt ut…

Nu visste han vad han skulle göra! Han skulle bli vän med den ledsna draken, han skulle bli dess första vän!

Han satte fart mot landet Fjärran, som låg långt ut i kanten av Sagia, där Christer bodde.

När han hade gått ett bra tag, såg han något som låg och gnydde.

Det var en varg, inte större än tjugo tum som hade fastnat i en av dem många fällor som herdarna använde för att inte låta vargarna ta deras får.

-         Syster Varg, vad är ditt namn?

-         Mitt namn är Ylva, käre troll. Jag gick ut och letade efter en vän som inte är som jag.

    Jag är visserligen en varg, men jag skadar inte i onödan. Jag ville bara få en vän, och titta vad som hände mig!

-         Kära Ylva, jag kan både hjälpa dig ur fällan och bli din vän!

Vargen lyste upp.

-         Kan du det? Oh, käre troll, tack! Tack! Vad är ditt namn?

-         Mitt namn är Christer, Ylva.

Trollet kämpade med att få upp fällan som satt runt Ylvas ben, och med hjälp av ett par pinnar, lyckades han till slut få upp den.

- Ylva, kom ihåg att du måste jaga för dig själv. Min mat räcker endast till mig, för jag ska ända bort till landet Fjärran. Jag ska hjälpa draken som är allra längst ut.

Ylva sa: - Christer, får jag följa med? Du får rida på min rygg.

-         Men syster Varg, orkar du det?

-         Din vikt är ingenting mot min styrka, men i natt måste vi vila. Vi vargar har gott läkkött, så mitt sår läker över en natt.

Christer ropade: - Tack, kära vän, tack!

Den natten gick Christer och plockade några helande örter, som Ylva kunde ha på sitt ben under natten.

När gryningen kom hade vargens ben läkt helt, och de var redo att ge sig iväg. Christer var packad och klar, och Ylva var full av ny energi.

-         Nu, lilla troll, ropade vargen, nu börjar äventyret!

Ylva satte fart tills hon kom upp i en nästan omöjlig hastighet. Christer höll sig fast hårt i hennes tjocka gråa päls. De stannade bara några få gånger, då bara för att uträtta sina behov och äta och dricka. De skulle ju komma fram innan skymningen föll, tänkte Christer belåtet. Allt hade nog gått väl om inte en liten ekorre hade sett de fått reda på vad det var frågan om, och genast rapporterat till trollets far, Morgan.

Precis mär Christer började tycka att det var skönt att åka i blixtsnabb hastighet, tvärbromsade Ylva och stukade tassen. Christer flög av och såg att han tittade upp på sin far.

-         Far, stammade han, vad gör du Far?

-         Jag kommer för att hämta hem dig, mullrade Morgan argt. Vad är det som nått mina öron att du ska trösta någon? Det passar inte för ett troll! Vi är tuffa och elaka! Jag förstår inte vad vi har gjort för fel! Alla dina bröder…

-         Jaja Far, avbröt Christer, alla mina bröder håller upp traditionen och jag är en sådan besvikelse, men jag är inte sån! Jag vill göra gott i livet och få vänner, så nu måste jag skynda mig!

 Christer kunde själv inte tro att han vågade stå upp mot sin far. Fadern själv verkade helt förbluffad över att sonen hade stått upp mot honom.

-         Men, vad är nu detta? Har någon blåst in lite mod i dig, pojk!

-         Far, jag fick mitt mod när jag stod upp mot dig och min mor och gjorde sådant som jag ville göra, inte sådant som ni har uppfostrat mig till att bli! Jag har valt min väg nu, och antingen hjälper du mig att fixa Ylvas tass(han gestikulerade mot Ylva) eller så går du. Är du med mig eller mot mig?

Fadern tvekade, men sedan bestämde han sig. Ingen behövde ju veta om den här lilla incidenten!

-         Jag hjälper er, om ni lovar och svär att inte berätta för någon att jag hjälpte er!

De lovade.

-         Nåja, jag sade ju att jag skulle ge er lite hjälp på traven.

Han knäppte med fingrarna och energi såg ut att strömma in i Ylva. Varghonans kropp verkade läkas och hennes stukade tass verkade rätas upp.

Morgan mumlade:

 - Och så var det er resa. Kom ihåg, min pojk, att när ni ska trösta lyckodraken, så måste ni veta dess namn. Draken kommer att ge er tre namn som ni ska gissa på, men kom ihåg att dess namn är manligt och betyder lycka. Kommer ni ihåg det? Bra. Håll i dig hårt, Christer.

Han klappade i händerna och allting verkade snurra runt, runt, runt. Pappan och Ylva flöt in i hans synfält och sedan ut igen. Innan han hade hunnit dra tre andetag så stod både han och Ylva i en stor sjö. Troll är inte gjorda för att simma, så han föll pladask på magen och råkade smaka på vattnet. Det var sötvatten; draktårar! Christer visste genast att de hade kommit rätt.

Men så kom han ihåg sjön.

-         Ylva, hur ska vi kunna komma över? Jag kan inte simma, sa han lite ynkligt. Vi är inte skapta för det.

-         Men jag kan lille troll, sa Ylva mjukt. Hoppa upp på min rygg så simmar jag.

Om ni någonsin har simmat på ryggen av en varg, pröva det när ni får chansen! Det var obeskrivligt skönt att ligga på varghonans rygg, men han hade fortfarande en hård knut i magen om att de inte skulle lyckas.

-         Vi är framme, Christer, sa Ylva glättigt. Hoppa av min rygg, nu kan du gå själv.

De vandrade tillsammans upp mot en hög kulle, genom den mest träskiga mark de någonsin sett. Alla drakens tårar hade trängt in i marken och ytan gav ifrån sig den mest vidriga lukt. Marken bubblade av träskbubblor. Snart var de framme högst upp på kullen.

-         Oh, kära ledsna lyckodrake hur kan vi hjälpa dig? ropade de ut över landskapet.

Snart hörde de en snyftning långt bortifrån:

-         Ingen kan hjälpa mig om ni inte vet mitt namn.

-         Oh, men kära lyckodrake, hur kan vi få veta det?

De hörde om igen en snyftning, men lite mer upphetsad den här gången.

-         Ni kan gissa om ni vill, men på egen risk!

-         Vi vill gärna gissa, kära lyckodrake, men vi vill se dig först!

De tittade ut över landskapet, och såg högt upp i skyn en vit fågel. Fågeln kom närmare och närmare, tills de till slut såg att fågeln inte var en fågel, utan en enorm vit lyckodrake.

Den såg ut som en gigantisk orm, fast med vingar och rubinröda ögon, som var fulla med tårar.

-         Vill ni fortfarande veta mitt namn? mullrade den sorgset, med tårar rinnande ur sina röda ögon. .

Ylva och Christer kände nästan hur de böjdes ner mot marken av drakens andetag, men de stod på sig.

-         Det vill vi gärna, kära drake. Vad är våra alternativ?

Lyckodraken tittade lite på dem, la huvudet på snedden och sa sedan:

-         Vad är mitt namn, främlingar. Är det Felicia, Daniel, eller Felix, syster Varg och bror Troll?

-         Ditt namn är Felix, kära lyckodrake.

Lyckodraken tycktes lugna ner sig lite och tårarna slutade med ens att rinna.

-         Det är rätt, små vänner, sa den mjukt. Mitt namn är Felix. Tack för att ni har svarat rätt på denna fråga. En ond ande hade bosatt sig i min kropp och åt upp dem som gissade fel. Men nu när jag har hört mitt namn har den onda och bedrövade anden flytt ur min kropp. Jag är åter en lycklig lyckodrake igen!

Lyckodraken röt lyckligt upp mot den kristallklara stjärnhimlen.

Felix kastade upp dem på sin rygg och sa:

-         Nu ska vi ta er hem, Ylva och Christer!

Ylva och Christer verkade inte alls förvånade att han kunde deras namn, ty som alla drakar är de ju fulla med magi.

De flög över ängar och fält, skogar och hav. Trots att han flög förbi deras hemskog så stannade han inte. Till slut kom de fram till ett stort land där ingen hade varit förut, och de hade under resans gång blivit de allra bästa vänner.

De levde lyckliga i landet som de döpte till Magin för resten av sina liv, och jag, kära vänner, är lyckodraken Felix, som tack vare två udda vänner, lever än idag.

Christer gjorde många mer goda gärningar, som jag också har skrivit ner, men dem ska jag berätta en annan gång.

/Anjelika Kjellberg 7A